Front Page | Reviews | Old Website | Sourcebook | Handbook | europa@laiv.org


this page in English | Reviews

Svallvågor efter Europa

Europa var min första lajv med ett politiskt innehåll, men förhoppningsvis inte den sista. Lajv som konstform är ett mycket kraftfullt verktyg för samhällskritiska syften och förhoppningsvis är denna tillämpning bara i sin linda ännu. Frågeställningarna som Europa kretsade kring; flyktingmottagning, nationalstaten och den mänskliga maskinen, är mer angelägna än någonsin nu när Sverige i dagarna går med i Schengensamarbetet. Att brott begås mot de mänskliga rättigheterna i andra delar av världen är vi väl medvetna om, men trots det bryr sig de flesta svenskar inte nämnvärt om det. Vi lever i trygg förvissning om att vårt land är lite bättre än alla de andra och att vi håller de mänskliga rättigheternas fana mycket högt. Då känns det desto smärtsammare att se sanningen; att Europa och Sverige håller på att bygga en mur mot omvärlden. Den humana flyktingpolitik som Sverige tidigare kunnat skryta med är snart ett minns blott.

Att spela flykting

Givetvis var det omöjligt att verkligen sätta sig in i hur det är att vara flykting, hur det är att fly från sitt land och ge sig iväg mot det okända. Vi hade inte heller upplevt några riktiga krigstrauman. Men att bara försöka tänka sig in i sådana situationer gör att förståelsen ökar. Nu vet jag hur det känns att inte förstå eller bli förstådd. Nu vet jag hur det är att försöka fungera i ett byråkratiskt system som man inte begriper sig på. Jag har också lärt mig hur lätt det är att börja dela in folk i grupper istället för att se individerna. Norrmännen var bara ”norrmännen”, inte ens nu vet jag hur många de var eller hur alla såg ut. De var bara ”de där andra”, som pratade konstigt och betedde sig annorlunda.

Moraliska frågeställningar som hur mycket man ska hjälpa varandra var ständigt på tapeten bland svenskarna. Vi röstade också snabbt fram en ledare som genast tog på sig ansvaret att vara talesman för framförallt oss svenskar, men även för de andra flyktingarna. Många förvånades över hur lätt majoriteten hade att smälta in i mönstret, att följa reglerna även om de var absurda, men jag tror delvis att det var för att vi hade en stark ledare som hela tiden sa åt oss vad vi skulle göra. Det var så lätt att bara flyta med strömmen på Europa, att göra som man blev tillsagd utan att ifrågasätta eller protestera.

Jag spelade en överlevare, en person som satte den egna självbevarelsedriften först. Trauman hade gjort att hon delvis stängt av omvärlden för att skydda sig. Det gjorde henne egentligen oerhört sårbar eftersom hon riktat taggarna inåt och inte försvarade sig. Hon valde istället att haka på en starkare roll för att få dess beskydd vilket var en strategi som lyckades mycket bra.

Det lågmälda spelet

Europa hade en deltagarskara med mycket enhetliga idéer om hur man lajvar. Alla gjorde sitt bästa för att nå en djup inlevelse i sina respektive roller. Även när spelet på ytan var osynligt så pågick det oupphörligt i det tysta. En blick eller en kvävd snyftning kunde betyda mer än den mest välformulerade replik. Spelet hölls mestadels på en mycket lågmäld nivå vilket arrangörerna också önskat.

Ibland bröts dock den stillsamma lunken av intensitetstoppar då någon fick ett sammanbrott och skrek ut sin smärta offentligt. Detta böljande i dramatiken var både bra och dåligt. Det var det skönt att få några toppar som kontrasterade mot det lågmälda gråtrista spelet, men man riskerar alltid att få en dominoeffekt, en inflation i utspel. Så skedde till viss del på Europa och efter tre dagar var ett offentligt utbrott det enda sättet att lyckas få uppmärksamhet, men det var ändå betydligt bättre än det brukar vara på de flesta lajv. Till viss del har detta att göra med den allmänna dramatiska linjen under en lajv. Den börjar alltid trevande och eskalerar sedan exponentiellt mot den tidpunkt då deltagarna off vet att spelet tar slut. Alla vill hinna med att spela ut sina roller innan slutsignalen går, men samtidigt vill man inte röja sig för tidigt, varför det sista lajvdygnet oftast blir ett enda långt intensivt outande av roller. Det går att ändra på genom att exempelvis tvinga fram ett klimax tidigare, men det kräver oftast arrangörsstyrning eller annan yttre stimulation.

Inledning och utledning

Detta var något av det bästa med Europa sett till formen. Jag har aldrig själv varit på en lajv där det använts abstrakta prologer och epiloger, även om det såvitt jag vet använts tidigare. Att genom abstrakta impulser försöka hitta den rätta känslan för spelet och sjunka in i sin roll var jätteskönt. Det som inte funkade var att vi tvingades till viss interaktion med andra roller under den här processen. Mycket blev konstigt när halvfärdiga roller möttes och de personer jag spelade mot under prologen var jag tvungen att praktiskt taget ignorera under det riktiga spelet senare. Den interaktion vi hade haft kändes fel och var inget jag ville bygga vidare på under lajven. Även om vi fick besked på kick-offen att vi inte var tvungna att använda det som hände där i spel, fick vi aldrig någon chans att komma överens om vad som skulle gälla innan spelet började.

Epilogen var en mjuklandning. Hela lajven passerade i revy ackompanjerad av den vemodiga stråkmusiken medan vi väntade på att alla skulle samlas i uppehållsrummet. Händelserna från spelet började fjärma sig och buntas ihop till en suddig massa som det var lätt att frigöra sig ifrån. Det var skönt att få vara själv med sig och sina tankar en stund innan det sedvanliga kramkalaset bröt lös. Att vi hade en kort diskussion nästan direkt efter spelets slut var också bra, det mest akuta kunde luftas redan då och sedan kunde grupperna följa upp detta under avrollningssejourerna. Ofta kan det vara svårt att vara den som kommer med jobbiga tankar efter en lajv när alla andra är euforiskt lyckliga. Därför är det viktigt att skapa forum där syftet är att just prata om sådant, att explicit ställa frågan vad varje spelare upplevde som jobbigast. Då behöver inte den som haft de värsta upplevelserna känna sig ensam eller utlämnad.

De två reglerna

Såvitt jag vet behövde de speltekniska reglerna ”off-game relax” och ”off-game stop” aldrig användas under spelet. Ändå var det en trygghet att veta att de fanns när spelet tangerade gränsen för vad som var bekvämt. Man vågade helt enkelt gå längre än man skulle ha gjort annars, eftersom man visste att det fanns en nödbroms. I Sverige har det ansetts löjligt att behöva sådana regler, men jag tror att svenskar har mycket att lära av detta. Europas regler tillåter de som vill spela hardcore att göra det samtidigt som de som inte vill gå så långt inte behöver.

Rollutvecklarna

Detta var en fantastiskt bra idé, och den hade varit ännu bättre om den fungerat. Rollutvecklarna var tänkta att agera som ett nätverk av personer som skulle kunna förmedla arrangörernas vision till alla deltagare och också agera bollplank och samordnare i deltagarnas rollutveckling. Såvitt jag förstod havererade rollutvecklandet främst pga att det inte fanns någon egentlig chef som samordnade rollutvecklarna och följde upp deras arbete. Dessutom utsågs rollutvecklarna genom att olika personer fick anmäla intresse snarare än att arrangörerna utsåg lämpliga personer. Eftersom rollutvecklarna inte skulle utföra något särskilt skapande arbete var de behövligaste meriterna pliktkänsla och ordningssinne för att få arbetet gjort. Jag säger inte att de som i slutändan blev rollutvecklare inte var lämpliga, men metoden garanterade inte att de var det, och därför skapades en bräcklig struktur som inte heller fick tillräckligt stöd ovanifrån. Egensinniga deltagare gjorde dessutom sitt till för att försvåra för dem. Jag tror ändå benhårt på modellen och jag hoppas att den kommer att användas igen till andra uppsättningar. Att skapa roller till en lajv är en kreativ process som kräver flera parter än en att bolla idéer emellan, oavsett om det är en deltagare eller en skribent som har ansvaret för att skriva rollmaterialet.

Om Europa som dogmalajv

Jag är inte expert på dogmamanifestets många aspekter, men ett par saker kändes rätt uppenbara. Europa hade ingen huvudintrigi klassisk mening, även om man väl till viss del kan säga att institutet och därmed dess personal kanske drev en sorts huvudhandling. Jag skulle nog välja att kalla det ramverk, men gränsen är rätt flytande. Det var oerhört skönt att det inte fanns någon huvudintrig. Det var också oändligt skönt att veta att det inte fanns någon ”hidden agenda” av underliggande eller metafysiska intriger. Rollerna hade inga kontakter med varandra från början, men det gjorde inget eftersom alla startade från samma position. Ingen kände någon annan och ingen hade varit på centret förut. Den dramatiska väven hade ingen periferi och det uppskattade jag.

Däremot hade det varit bra med lite mer gemensamma bilder av kriget. Jag skulle tro att det inte går så bra ihop med dogmaregel nummer ett, men jag vet inte hur mycket den egentligen tillåter. Det svåraste med rolltolkningen för min del var att låtsas ha gått igenom ett krigstrauma. Vi är så avtrubbade efter att ha sett en aldrig sinande ström av krigsbilder fladdra förbi på TV-nyheterna att det är svårt att ta till sig. Det skulle nog ha varit starkare med ett annat medium, som berättelser, dofter eller bildspel av den typen som användes på kick-offen. På den senare kändes det som att det var lite sent, jag hade behövt bearbeta det åtminstone några dagar innan för att verkligen kunna använda det. Trailern var bra. Det var bilderna från den jag i slutändan tänkte på när jag försökte visualisera kriget.

Efteråt

Nu har det gått några veckor sedan spelet tog slut och minnena från upplevelserna på Europa har börjat blekna bort. De starka scenerna framträder tydligare nu och jag minns glasklart ett par glödande ögonblick som har etsat sig fast. Scenen nere vid stranden då en av norskorna försökte dränka sig. De få som var på stranden, bara svenskar, kastade sig genast ut i vattnet utan att tveka. Eftersom jag inte fick av mig kläderna fort nog valde jag att inte gå i när alla andra ändå gjort det. Sedan tvingades min tillbakadragna roll ta befäl över situationen och se till så att alla fick på sig torra kläder och kom upp till centret igen. Det är så jag själv hoppas kunna agera i en nödsituation, att fullkomligt klart se vad som måste göras och sedan utan att tveka styra upp situationen på bästa sätt. Jag är övertygad om att starka situationer på lajv ger en viss mental förberedelse för skarpa situationer i verkligheten. Man har lättare att distansera sig från sig själv och se på helheten utifrån.

Jag fick också uppleva en mycket känslostark intervju med orsinierna. Max ägnade hela tiden åt att psyka mig samtidigt som Anna och Tanya ställde obehagligare och obehagligare frågor. Jag har nog aldrig varit så nära mina känslor på lajv tidigare. Detta hände ganska tidigt på lajven, vilket var skönt för efter det hade jag fått en oerhört klar bild av min rolls tidigare upplevelser. Jag hade ju genomlevt dem inuti mitt huvud när jag berättade om dem för orsinierna. Jag vet inte exakt, men jag tror att jag började gråta mer eller mindre spontant vid ett tiotal tillfällen under Europa. Nog för att jag inte har så långt till tårarna i vanliga fall, men under Europa var det extremt. Den låga blodsockerhalten kombinerad med den tryckta stämningen var en utmärkt grund för inlevelse i det mörkare känsloregistret.

Jag hade nästan inte med mig några saker alls. Bara lite kläder, en tandborste, ett anteckningsblock och några foton på min fiktive pojkvän. Jag använde bilderna tillsammans med en memorerad dikt som jag mumlade för mig själv för att leva mig in i rollen. Jag brukar använda mig av liknande metoder när jag lajvar, men det har aldrig funkat så bra som på Europa. Det var som om hela livets lagrade känslor efter kraschade kärleksrelationer brusade upp till ytan när jag försökte leva mig in i att jag förlorat den min roll älskade.

Dessutom minns jag mer diffusa känslor som lyckan av att sätta tänderna i ett nybakat bröd när man varit konstant hungrig i flera dagar eller äntligen få duscha efter mer än en veckas avhållsamhet från personlig hygien. Man klarar sig med väldigt lite, och lär sig att uppskatta det lilla. Europa har på ett mycket påtagligt sätt fördjupat min självinsikt.

Susanne Gräslund


Front Page | Reviews | Old Website | Sourcebook | Handbook | europa@laiv.org
Weltschmerz
weltschmerz@laiv.org